Subventionerade förmånsbilar?
Forum 1984-09, sida 05, 16.05.1984Subventionerade förmånsbilar?
TRAFIKMINISTER MATTI! PUHAKKA rörde ordentligt om i den trafikpolitiska myrstacken då han för en månad sedan hävde ur sig, att löneförmånsbilarna subventioneras av skattebetalarna och konkurrerar med kollektivtrafiken, och att beskattningen av förmånen kunde skärpas så att kollektivtrafiken i stället kunde subventioneras. En del av åsikterna, som byggde på diffusa undersökningar, har mininstern senare dragit tillbaka, men grundtanken består, och torde ingå i de riktlinjer som trafikministeriet dragit upp för budgetarbetet.
Vissa klara fakta har säkert legat till grund för trafikministerns idéer. Företagsbilarnas antal växer stadigt i vårt land, trafikproblemen i vissa delar av huvudstadsregionen är kännbara och kollektivtrafikens lönsamhet är ansträngd. Men att av detta dra slutsatser om subventioner och hota med stora skatteförhöjningar är minst sagt märkvärdigt.
Enligt de inofficiella beräkningar som ministern framfört skulle “”subventionerna” uppgå till ca 700 Mmk per år, uppenbarligen beräknat på skillnaden mellan det värde av bilförmånen som sätts på förmånstagarens penninglön i beskattningen och det ”verkliga” värdet av bilförmånen. Subventionstanken bygger därmed på den beprövade och i statliga och politiska kretsar omhuldade tanken att allt måste beskattas på strängaste sätt och att varje skatt som någonsin instiftats är riktig och bestående, vilket i sin tur betyder att lättnader och avskaffandet a skatter innebär en välvillig donation eller subvention till betalaren. Tänkesättet har ju väl belysts då omsättningsskattelättnaderna för investeringar infördes: i stället för att erkänna att man rättade till en felaktig skattestruktur talade politikerna om vilket miljardstöd som gavs åt näringslivet! Samma tänkesätt har då alltså fått trafikministern att dra slutsatsen att differensen mellan bilförmånens beskattningsvärde och det gängse värde som på något sätt kunde räknas fram utgör en subvention till de ofta välsituerade förmånstagarna. Eftersom firmabilarna dessutom ofta är av god kvalitet och används flitigt, uppstår det dessutom enligt ministern andra kostnader som är svåra att bedöma och har återverkningar på den allmänna trafikpolitiken. ”Subventionerna” skulle alltså i själva verket vara ännu större, Hela resonemanget haltar gruvligt. Fö. det första är det gängse värdet på bilförmånen svårt att fastställa. Bilförmånens värde varierar både beträffande den totala användningen och relationerna mellan privata körslor och tjänstebruk. De villkor som företagen ger förmånen på varierar, kostnaderna för företagen varierat etc. Millimeterrättvisa kan inte skapas utan enorm byråkrati, varför det är bättre att använda avrundade genomsnittstal. Höga kilometertal uppstår vanligen då företagsbilen utnyttjas i tjänsten, medan de ”rena” — förmånsbilarna ofta körs mindre än det tak som utnyttjas av skattemyndigheterna. Beskattningsvärdena har under de senaste åren sta digt höjts, och marginalskatten biter kraftigt på de lönenivåer där flertalet förmånstagare befinner sig, varför den verkliga kostnaden för förmånen torde vara högre än vad man räknat med.
För det andra belastas företagsbilarna av samma höga skatter som alla anda bilar. Eftersom skatteintäkterna från biltrafiken är långt större än de summor staten lägger ut på vägnät mm, är det horribelt att påstå att förmånsbilarna inte skulle dra sin del av lasset. Tvärtom, då bilarna ofta ligger i en högreprisklass och används flitigare är statens inkomster från dem högre än genomsnittet.
Om men inte underskriver den tidigare beskrivna beskattningsfilosofin är därför den enda grunden för ministerns tankegångar frågan om olika kategorier av bilister under nuvarande förhållanden bemöts rättvist. Resonemanget kan på denna punkt föras fram och åter, men den viktigaste poängen ’ är att det idag inte finns några tecken på att allmänheten skulle uppleva förmånsbilisterna som orättfärdigt privilegierade på statens och skattebetalarnas bekostnad. Men avundsjuka kan ju alltid underblåsas…
Puhakka och hans ministerium borde därför sluta att ägna förmånsbilarna sin speciella uppmärksamhet. Bilen — oavsett på vilka villkor den erhållits och utnyttjas — är och förblir en mjölkko för statskassan, och skattetrycket upprätthålls nog utan extra ansträngningar. OO
KO