Teknologiskt utbyte spar valuta

av Tauno Tiusanen Forum 1981-09, sida 26-27, 20.05.1981

Taggar: Teman: teknologi

lukrativ licensbusiness:

Teknologiskt utbyte spar valuta

Det teknologiska utbytet har redan länge utgjort ett intressant delområde i handeln mellan öst och väst. Det har i sina olika former visat sig ekonomiskt fördelaktigt för båda parter. Samtidigt kan utbytet betraktas som ett slags barometer som visar svängningarna i det politiska klimatet: under tider av avspänning sker utbyte av teknologi, men i ett kyligt politisk klimat fryses också utbytet ner.

e En känd amerikansk läskedrycksfabrik presenterade sina produkter på en mässa i Moskva i början av 60-talet. Värdlandets representanter ansåg verksamheten vara ekonomiskt slöseri och sade att Sovjetunionen aldrig skulle köpa dessa produkter som framstod som symboler för imperialismen.

Sedan dess har det ekonomiska samarbetet raserat många tabun. En efter en har de västerländska konsumtionsvarorna kommit inom räckhåll för konsumenterna i socialistländerna.

På grund av betalningsbalanser har de östeuropeiska länderna emellertid inte alltid möjlighet att köpa några större kvantiteter av dessa symboler för den västerländska konsumtionskulturen. Det är därför naturligt att man relativt ivrigt har tagit vara på de möjligheter det teknologiska utbytet medfört. Licenshandeln har blivit livligare,

SEV-ländernas = beslutsfattare — i frågor som gäller utrikeshandel har insett att licenshandel är ett angenämt sätt att spara valuta. I licensproduktionen försöker man göra produkterna så inhemska som möjligt. De betalningar som licensköpet medför, försöker man ofta erlägga genom att till handelspartnern i väst leverera produkter tillverkade på västlicens. Denna sk buy backmetod har varit mycket populär.

I vissa fall har SEV-länderna tjänat valuta genom att sälja licenstillverkade produkter direkt till väst.

Ömsesidig nytta

De västerländska bolagen har naturligtvis också dragit nytta av det teknologiska utbytet mellan öst och väst. Licensförsäljningen har inneburit en inkomstmöjlighet då direktexport varit omöjlig. Buy back-metoden ger västbolagen en möjlighet att utnyttj socialistländernas arbetskraft, som fortfarande är relativt billig. Självfallet innebär licenshandel också en del problem. En tjänstema 2 inom ett av SEV-ländernas utrikeshandelsdepartement slog förmodligen huvudet på spiken då han konstaterade att ögonen varit större än magen då man till socialistländerna köpt teknologi; man har sett produkten och sedan köpt mer än produktionen i det egna landet kunnat smälta.

I Polen har man gjort en undersökning om licensköp under 1970-talet som visar att påståendet är sant. Av de ca 500 köpta västlicenserna har bara ungefär hälften satts i produktion, Man har alltså slösat rejält med de knappa västvalutorna.

Ett exempel på de svårigheter som uppstår vid utbytet är moderniseringen av traktorproduktionen i Polen. Massey Ferguson-modeller och tillverkniningslicens för Perkins-motorer köptes till Ursus-fabriken. Som mål uppställdes 75 000 traktorer och 90000 motorer per år redan i slutet av 1970-talet. Enligt uppskattning kommer man i år upp till 500 traktorer och 8000 motorer. Komponenterna skulle i hög grad vara inhemska, men bara en fjärdedel av de planerade delarna kan tillverkas i Polen. Tidtabellen för den polska komponenttillverkningen, som det var meningen att betala licensen med, har inte hållit,

Kvalitetskontrollen viktig

Den = västerländska buy = backpartnern bör i allmänhet bereda sig på att licenstillverkade produkters leveranstider inte alltid håller streck. Dessutom måste västföretagen fästa särskild vikt vid hur kvalitetskontrollen organiseras i samband med licenshandel. Frågan är viktig särskilt då partnern i väst med egen licens importerar en produkt tillverkad i ett SEV-land. Därför strävar västerländska företag till att definiera vilka råvaror och halvfabrikat som används vid licenstillverkningen.

Vid licensförhandlingarna går diskussionens vågor ofta höga om vart en licenstillverkad produkt kan säljas.

Västpartnern vill ofta lämna bara de svåra, marginella marknaderna öppna för ett SEV-land. SEV-staten skulle för sin del vara glad över att förtjäna valutor på export av licensprodukter på så lukrativa marknader som möjligt.

Då den italienska bilkoncernen Fiat sålde några av sina modeller till SEVländerna — utgick man ifrån att efterfrågan på personbilar under de närmaste decennierna skulle vara så gott som obegränsad i socialistländerna. Därför fäste man ingen vikt vid fördelningen av marknadsområden i licensavtalet. Resultatet har blivit, att italienarna är tvunga att konkurrera med sina egna östtillverkade modeller på västmarknaden. Denna situation har man försökt undvika i väst efter Fiat-avtalet.

Jugoslaverna har varit särskilt ivriga köpare av västteknologi. De har under årens lopp upptäckt, att det teknologiska utbytet inte sker tack vare altruistiska biståndsmotiv hos de västerländska företagen. Försäljaren har ofta försökt övertyga den jugoslaviska parten om det förmånliga i att använda västerländska halvfabrikat för att licenstillverkningen skall lyckas.

Teknologiinköpen ökar importräkningen

Jugoslaverna har därför insett at teknologiinköpen, som i sig borde spara valuta, har ökat importräkningen. De komponenter eller ämnen som behövs i den kemiska industrin för licensproduktionen har blivit dyra för öparen: licenssäljaren har levererat dem enligt kontrakt och ofta krävt ett ögt monopolpris. Samtidigt har de jugoslaviska möjligheterna att exporera licensprodukten ofta mycket noggrant begränsats. Det är därför inget under, att Jugoslavien år 1978 stiftade en ny utrikeshandelslag som uttryckligen förbjuder inkluderande av råämnes- eller halvabrikatleveranser i licensavtalet. Man örsöker på det här sättet eliminera de dolda vinsterna som ingår i de höga priserna för dessa leveranser.

Samma lag förbjuder också begränsning av export av licensprodukter. Dylika begränsningar blir aktuella bara i det fall att vissa marknader givits ensamrätt på en särskild produkt, t ex den västerländska licenssäljarens egen produkt.

FORUM 9/81

Det är dyrt att köpa konsumtionsvaror från väst till öst, Många östländer har valt alternativet licensköp, det blir billigare att använda den dyrbara valutan till att köpa västteknologi och tillverka konsumtionsvarorna själv. ”

Jugoslavien avskräcker

Den jugoslaviska lagstiftningen, som man nu befarar skall breda ut sig också till SEV-länderna, har skrämt teknologisäljarna i väst. Enligt dem innebär säljning av licens till Jugoslavien att de förlorar kontrollen över licensproduktionen. Deras villighet att sälja teknologi på dessa nya villkor har minskat.

Jugoslaviens önskan att skydda sina intressen är förståelig. I praktiken måste man ändå finna kompromisser som tillfredsställer bägge parter.

Fungerande exempel

Socialistländerna kan visa en hel del exempel på välfungerande licenshandel. Det amerikanska bolaget Pepsico har sålt tillverkningslicensen för PepsiCola b la till Sovjetunionen och tagit ut licensbetalningen i form av sovjetisk vodka. Ockupationen av Afganistan har i någon mån satt käppar i hjulet för det lyckade avtalet.

Västerländska jeans är som vi alla vet hett eftertaktade i Östeuropa. Därför beslöt Ungern för något år sedan att förverkliga sin dröm om västerländska jeans med märket ”Made in Hungary”. Man slöt ett avtal med den amerikanska jeansjätten Levi Strauss, och enligt det tillverkar nu Ungern ca en miljon Levis om året. Levi Strauss valde maskinerna, som köptes i väst, där också arbetskraften skolades. För att kvaliteten skulle bibehållas använde man också västerländskt tyg för att vara säker på att få ”the real thing”.

Utbudet måste förbättras

Utbudet på konsumtionsvaror bör väsentligt förbättras överallt i SEVländerna under de närmaste åren, inte bara till följd av händelserna i Polen och av rädsla för att den ”polska sjukan” skall sprida sig.

I alla SEV-länder finns en befydande, ouppdämd köpkraft som är en följd av att inkomsterna ökat’i snabbare takt än konsumtionsmöjligheterna.

Såhär ser inte Pepsi Cola flaskan ut i Sovjetunionen, men det är iallafall fråga om samma dryck. Pepsico-bolaget har sålt tillverkningslicensen också till Sovjet.

Den ekonomiska politiken måste småningom kunna utlösa denna köpkraft.

Ett av de bästa sätten är att öka utbudet på västerländska konsumtionsvaror som i hög grad prioriteras bland befolkningen. Eftersom den svåra valutasituationen drar upp ytterst snäva gränser för större inköp av västerländska konsumtionsvaror, innebär licenshandeln ett praktiskt alternativ; inhemsk tillverkning sparar hårdvaluta,

Det förefaller som om det ideologiska motståndet mot de dekandenta dragen i den västerländska konsumtionskulturen slutgiltigt håller på att smulas sönder. Man kan inte längre med säkerhet avgöra vem som är turist från ett västland bland alla jeansklädda, öldrickande kafébesökare i ett SEVland. Det är inte heller lätt att säga var jeansen eller ölet är tillverkade — hur många västerländska varumärken man än klistrat på dem.

Tauno Tiusane (forsätter från sid 19 — Antalet förslag är tillfredsställande idag, anser Bergman men siktar direkt målet högre; nu gäller det att höja kvaliteten.

— Vi har premierat många små men nog så betydelsefulla idéer som inbringat förslagsställaren några hundratals mark. Nu är det dags att mana fram större innovationer, t ex genom att uppmuntra teamwork och få hela grupper att delta med idéer som ger större belöningar.

Nokias mertallindustrier betalade i fjol ca 150 000 mark i premier för förslag. Det är däremot svårt att räkna ut hur stor den totala effekten har varit för personal och företag tillsammans, men ett är säkert: De summor som företaget lägger ut i form av belöningar, kommer mångfalt tillbaka i form av ökad produktivitet, trivsel på arbetsplatsen och direkta kostnadsinbespa FORUM 9/8 ringar…

Det finns också mycket man aldrig kan ange i mark — i hård internationell konkurrens har inget företag råd att låta bli att utnyttja alla goda idéer, de ”dolda resurserna”, som finns inom företaget. Kanske är det egalt i vilken form idéerna presenteras, men en välorganiserad förslagsverksamhet som stöds av alla inom företaget genererar säkert fler användbara förslag än om förslagsverksamheten sker ostrukturerat och okoordinerat, Förslagsverksamheten utvecklas

Inom Nokias metallindustrier innebär förslagsverksamhetens utveckling i år bl a att en ”aktiverande” stödgrupp inleder sitt arbete och jobbar parallellt med de redan etablerade kommittéerna. Gruppen består bl a av ett gäng ingenjörer vars erfarenhet kan utnyttja för att vidareutveckla halvfärdiga idéer samtidigt som förslagsverksamheten mer systematiskt kommer att utnyttjas i olika administrativa och tekniska projekt som genomförs i år. Rationalisering utgör ett steg vidare från förslagsverksamheten. ”Rationalisering” har länge klingat fult och har sina svurna motståndare. Men också här är det fråga om verksamhet som kan gagna alla om det sker i samarbete och om alla personalgrupper accepterar att rationalisering är nödvändigt för att hålla företaget med i dagens hårda konkurrens både i hemlandet och på internationella marknader. Tor Bergman är övertygad om at rationalisering inte behöver betyda förlorade jobb, tvärtom — genomförd i samarbetsanda ger den ökad produktivitet och konkurrenskraft.

Maria Plantin 217