Tre alternativ för eurozonen
av Stefan Törnqvist Forum 2013-07-08, sida 22, 29.08.2013
EH FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 7-8 2013
Stefan Törnqvist har 25 års erfarenhet av bankirbranschen, som företagere och vid Ålandsbanken.
Tre alternativ för eurozonen
Problemet med euron är att dess racen kurs och räntenivå är lika för alla samtidigt som det uppstått stora skillnader i konkurrenskraft länderna emellan, Vi skulle inte ha någon eurokris om samtliga euroländer hade en ekonomi som marknadsmässigt motsvarar eurons valutakurs och räntenivå, Krisländerna behöver en devalvering och Tyskland en revalvering. Det går inte att devalvera eller revalvera så länge euron är en valuta. Euroområdet måste återgå till marknadsmässighet på ett eller annat sätt. På finansmarknaden har man bollat med tre alternativalösningar. Dessa är:
Altemativ 1. Skapa en federalstat med solidariskt ansvar för skulder och förbindelser,
Tyskland är euroområdets mest konkurrenskraftiga ekonomi. Då Tyskland inte vill försämra sin konkurrenskraft och rikare euroländer knappast accepterar betydande och bestående inkomstöverföringar, så är svagare länder tvungna att devalvera internt gentemot Tyskland. Detta alternativ förverkligas som bäst i Europas problemländer, där åratal av recession och arbetslöshet tvingar ner löner, pensioner, socialbidrag och bostadspriser, samtidigt som bankerna har problem. Efter denna fleråriga process är det viktigt att se till att skillnaderna i konkurrenskraft inte ökar på nytt. Krisen är förbi den dag då samtliga euroländers konkurrenskraft ligger tillräckligt nära varandra, så att eurons kurs och räntenivå passar någotsånär för samtliga medlemmar. Kanske år 2020, om det politiska lugnet håller.
Altemativ 2. ECB förbinder sig att ”trycka” den mängd pengar som behövs för krisländerna,
Efter att ECB-chef Mario Draghi ifjol lovade att göra ”allt som krävs” för att rädda euron har finansmarknaden utgått från att denna strategi, antagligen ikombination med en federalstat, som den mest sannolika. Inkomstöverföringar euroländer emellan är problematiska då staterna redan nu blänger avundsjukt på varandra, ”Sedelpressen” är politiskt enklare än inkomstöverföringar, men frågan är vilka politiker som genomför tråkiga sparåtgärder på hemmaplan, ifall ECB ändå betalar underskottet. Istället för konkurrenskraft börjar politikerna troligen fokusera på att få möjligast mycket stöd av ECB, varvid ”sedelpressandet” uppmunt ”Det viktigaste är ju att vi inte äventyrar hela EU som fredens och frihandelns union” rar till slösaktighet och euron börjar påminna om den italienska liran, till exempel med kursen 1,0 mot dollarn och med motsvarande räntenivå som dagens Sydeuropa. För exportindustrin vore detta underbart, men för alla andras del skulle en svag valuta och höjda räntor minska efterfrågan.
Alternativ 3. Euroområdet faller sönder.
Går vi inte in för solidariskt skuldansvar med inkomstöverföringar och/eller ECB -finansiering, så blir vi förr eller senare tvungna att se över vem som kan vara medi euron, Att övergå till nationell valuta har historiskt varit ganska smärtfritt. Vanligen uppstår en kort och djup recession, varefter de nya valutorna stimulerar en högkonjunktur. Sönderfallet kan ske på tre sätt — Om svagare länder tvingas utträda ser vi sannolikt en dominoeffekt så att de goda ekonomierna, som ekonomiskt kan och vill leva som Tyskland, blir kvar, Euron påminner då om D-marken och kursen kunde vara t.ex. 1,60 mot dollarn.
—- Om små starka länder utträder blir följderna sannolikt obetydliga.
— Drar sig Tyskland ur, så faller sannolikt hela europrojektet, och alla återgår till nationella valutor.
Som vi ser är alternativen väldigt olika och marknaden väntar på slutliga besked. Avskaffas euron så sätter devalveringarna fart på Sydeuropa, och Tyskland får sin revalvering. Den finska valutan skulle då sannolikt ligga mycket nära eurons dollarkurs idag. Så länge lugnet efter Mario Draghis uttalande varar, så borde politikerna, för att undvika okontrollerade händelseförlopp, välja strategi och justera de felaktigheter i euroområdets upplägg som ledde till krisen. Frågan är om åratal av interndevalveringar är politiskt möjliga, och något som också Finland har framför sig? Oavsett vilken väg som väljs så bör politikerna fatta medvetna beslut. För att undvika åratal av gissningslek och osäkerhet på marknaden bör besluten kommuniceras öppet i samtliga länder. Om 17 euroländer inte klarar av att välja en gemensam strategi som kan kommuniceras öppet så borde euroländerna tillsammans besluta hur man kontrollerat kan skiljas som vänner. Det viktigaste är ju att vi inte äventyrar hela EU som fredens och frihandelns union. Historien avskräcker nämligen. m