Trots god konkurrenskraft: Stålkrisen ger känningar i Finland
av Håkan Nylund Forum 1981-15, sida 08-09, 07.10.1981
Trots god konkurrenskraft € Bakom den internationella stålkrisen ligger det allmänt svaga ekonomiska läget 1 västvärlden, överkapacitet och en föråldrad industri. Stålindustrin, den tunga basen för industrialiseringen, är i många av de gamla industriländerna uppbyggd i början av detta århundrade och idag teknologiskt efterbliven. Svårigheterna inom den övriga tunga metalindustrin, verkstadsindustrin, varven och bilindustrin, avspeglar sig i minskad efterfrågan. Samtidigt har de flesta nya industriländerna och de socialistiska staterna enligt traditionella industrialiseringsmönstret byggt upp en egen basmetallindustri, som förutom hemmamarknaden också siktar på export.
Minskande världsproduktio Överutbudssituationen och sysselsättningsproblemen har lett till subventioner, dumping och marknadsstörningar. Samtidigt har stålproduktionen i världen sjunkit och var år 1980 718 miljoner ton, dvs 4 procent mindre än året innan. Mest minskade produktionen just inom de västliga industriländerna. I USA minskade produktionen med 18 procent, inom EG med 9 procent och hela Västeuropa med 7 procent.
Inom EG strävar man till att minska produktionen till en realistisk nivå och att kunna upphöra med subventionerna fram till år 1985. Stålindustrin inom blocket sysselsätter ca 200 000 personer, och med den stora arbetslösheten i Västeuropa är det möjligt att sysselsättningshänsyn än en gång kan hindra planernas genomförande. Stålindustrin är på många håll koncentrerad till redan tidigare arbetslöshetsdrabbade regioner och följderna kan bli alltför svåra att acceptera samhällspolitiskt.
Ny industri i Finlan — Den främsta orsaken till att vi i Finland klarat oss rätt bra är att vår stålindustri i huvudsak är ny, säger verkställande direktör Juhani Linna på Finlands Stål- och metallproducenters förening. Rautaruukkis fabriker i Brahestad härstammar från 1960 och 70-talen, Outokumpus ädelstålverk i Torneå körde igång år 1976. Ovakos anläggningar i Koverhar byggdes på 60-talet, medan företagets övriga stålverk är av äldre datum, men moderniserade. Stålindustrin i de länder som drabbats av krisen härstammar i allmänhet från 1920- och 1930-talet.
— Eftersom stålindustrins anläggningar är nya är de också teknologiskt högtstående, säger Juhani Linna. Ett gott exempel på detta är användningen av
Den internationella stålkrisen ger känningar i Finland. Ovako sanerar fabrikerna i Imatra och minskar personalen med omkring 500 personer. Rautaruukkis lönsamhet har också försvagats genom de låga stålpriserna på världsmarknaden, och bolaget kommer att stänga två av sina gruvor. Det tredje företaget inom stålindustrin, Outokumpu, utvidgar däremot sin produktionskapacitet vid ädelstålverket i Torneå.
Trots de nuvarande dystra utsikterna är man ändå på sikt hoppfull inom stålindustrin. Den finländska industrin är modern och står på en hög teknologisk nivå. De senaste årens branschrationaliseringar har gett stålindustrin en sund struktur. De inhemska företagen konkurrerar inte med samma produkter på hemmamarknaden, utan kan koncentrera sig på att möta den hårda utländska konkurrensen.
Huvudprodukten för Ovakos anläggningar i Koverhar är stränggjutna billets. Masugnen har en produktionskapacitet på 500 000 ton råjärn per år.
FORUM 15/81
Stålkrisen ger känningar i Finlan stränggjutning i processen. Vid stränggjutning gjuter man inte som med äldre metoder en sats i gången, utan det smälta stålet rinner kontinuerligt ner i gjutmaskinen och vidare till nedkylning. Detta sparar energi, är snabbare än de traditionella metoderna och ger bättre åtkomst. Graden av stränggjutning är inom den finländska stålindustrin så hög som 90 procent. I Japan är motsvarande procenttal 60 och i Sverige omkring 50.
— Man skall dock inte dra alltförlångt gående slutsatser av detta, säger Linna. Vi måste komma ihåg att Japans produktion är enormt mycket större än vår egen och att specialstålet står för en mycket stor andel av Sveriges produktion. Stränggjutningsprocessen är svårare och mer krävande att genomföra i produktionen av specialstål och tekniken har först under de senaste åren utvecklats på detta område.
Energieffektiv produktion
Energikonsumtionen är givetvis av central betydelse för stålindustrin. I Finland räknar man med att energiåtgången per producerat ton stål är omkring 450 kg koks och olja. I Japan är energikonsumtionen något lägre, medan den i de äldre stålnationerna rör sig mellan 500 och 600 kg per stålton.
Stålindustrin är beroende av importenergin, och största delen av koksen importeras från Sovjetunionen. Rautaruukki har dock planer på att uppföra ett eget koksverk med en kapacitet på ca 400 000 ton, vilket skulle täcka omkrig hälften av Finland koksbehov.
Redan detta skulle kräva investeringar kring en miljard mark, och enligt Rautaruukkis verkställande direktör Helge Haavisto inverkar också frågan om hamnkapacitet på att man planerar ett ”halvt” koksverk. Råvaran för kokset, kol, måste ändå importeras, varför frågan anknyter sig till diskussionen om kolhamnar i Finland.
FORUM 15/81
Outokumpu ökar kapaciteten för ädelstålverket i Torneå. I det första skede byggs en ny glödgnings- och betningslinje bredvid den nuvarande linjen på bilden.
Hög produktivitet
Konkurrenskraften upprätthålls också av en hög produktivitet inom stålindustrin. Stålproduktionen mätt i ton per mandår är svår att jämföra internationellt, då beräkningsgrunderna varierar mellan olika länder. Den torde för Rautaruukkis del, som är ett integrerat stålverk, vara åtminstone dubbelt så hög som hos motsvarande bolag i Sverige. Svenskt Stål Ab.
Årsredovisningarna visar, att SSAB:s tre stålverk Domnarvarvet, Luleå och Oxelösund med 14 000 anställda producerar 2,3 miljoner ton råstål. Rautaruukki producerar med ca 4 500 anställda (ca 7 500 totalt) 1,6 miljoner ton. SSAB planerar också att skära ned personalstyrkan med ungefär 3 000 personer.
Till konkurrensfördelarna kan man också lägga god kvalitet, leveranssäkerhet och en god arbetskraft.
Klar branschuppdelning Finland stålindustri har också en klar branschstruktur, vilket ger fördelar både på hemmamarknaden och för exporten. Statsägda Rautaruukki, som är störst inom branschen, har koncentrerat sig på plåt, rör och balkar i sin vidareförädling. Företaget bedriver också gruvdrift och får 39 procent av sin anrikade malm från egna gruvor. Totalt är den inhemska andelen av råvaran 55 procent. Rautaruukkis vidareförädling har utvidgats till att också omfatta färdiga produkter utöver plåt och rör. Containerfabriken i Uleåborg kom igång år 1980 och bolaget planerar nu att I samarbete med Sovjetunionen börja tillverka järnvägsvagnar som ersättande produktion när gruvorna i Otanmäki och Mustavaara läggs ned. Branschrationalseringen kommer tydligast i uttryck i Ovako, som uppstod då den privatägda stålindustrin sammanslogs. Rationaliseringen slutfördes år 1979, då bolagets största aktieägare,
Wärtsilä och Fiskars, sålde sin stålindustri och stålmanufaktur till bolaget.
Företagets nisch är de sk ”långa produkterna”, stänger och tråd, som vidareförädlas till färdiga produkter, spik, skruvar, ståltråd, armeringsjärn mm.
Produktionen av rostfritt stål är specialsektorn för det tredje företaget inom stålindustrin, det statsägda ”kopparbolaget” Outokumpu. Ädelstålverket i Torneå får sina strategiska råvaror, krom och nickel, från bolagets egna gruvor. Förutom ägaren har Outokumpu också det gemensamt med Rautaruukki att ädelstålverkets stålämnen hetvalsas i Brahestad hos Rautaruukki innan de valsas vidare i Torneå.
Outokumpu har också satsat på vidareförädling genom att år 1980 köpa Jakobstadsföretaget Oy Ja-Ro Ab av Oy Wilh. Schauman Ab. Ja-Ro tillverkar verkstadsprodukter av rostfritt stål såsom rör, tryckskärl och diskbord.
Outokumpu utvidgar också som bäst ädelstålfabriken i Torneå stegvis med sikte på att höja produktionen från nuvarande 75 000 ton till 140 000 ton.
Finland nettoexportör av stål
Finland är idag en nettoexportör av stålprodukter. År 1980 exporterades 824 000 ton valsverksprodukter, mot en import på 607 000 ton. Svängningen från nettoimport till nettoexport skedde år 1977, då exporten steg till 743 000 ton från 304 000 ton året före. Bakom ökningen ligger utvidgningen av fabrikerna i Brahestad och starten för stålverket i Torneå.
Exporten går främst till Västeuropa, där Västtyskland som största köparland tar ca hälften av exporten och Sverige en fjärdedel. Exporten till USA har igen ökat då valutakurserna blivit fördelaktigare.
Importen kommer från ungefär samma länder, EG-staterna och Sverige, samt från de mindre SEV-länderna, speciellt Tjeckslovakien. En del av importen kan klassificeras som billigimport, som är möjlig på grund av statssubventionerna. Subventionerna, som dels hämtar billigt stål till våra marknader och också gör exporten olönsam, ligger bla bakom nedskärningen i Imatra.
Malmen som stålindustrin använder är ungefär till hälften inhemsk. Sverige är den största leverantören av resten, och en del importeras också från Sovjetunionen, liksom koks och skrot.
Håkan Nylund OO