Optisk ”fladdermus” på vägbanan kunde rädda liv
av Claus Laurén Forum 1993-13, sida 30, 14.10.1993
Optisk fladdermus på vägbanan unde rädda liv
Claus Lauré ”Fordonet hade av hittills okänd orsak kommit över på fel sida av vägen.” Detta citat ur polisrapporterna kan man dessvärre ofta läsa i tidningarna.
En trist nekrolog, inte sant raderna, information om en förare, som p.g.a. akut trötthet eller psykiskt betingad distraktion aldrig borde ha satt sig bakom ratten. Andå är det många som gör det, kanske för att man för ögonblicket inte känner sig trött, eller för att man inte tycker sig ha något annat val.
Vad det hela handlar om är främst de tusentals singelolyckor som varje år inträffar framför allt på lågt trafikerade, breda och raka vägar. Det kan låta som en paradox, men för en trött eller på annat sätt indisponerad förare kan faktiskt en “god trafikmiljö” vara direkt livsfarlig! Att det i främsta rummet är nattkörning som skapar den här typen av olycksfall eller tillbud, behöver kanske inte speciellt påpekas.
From ger, mella 3 fram ett system av sändare/sensor, som baserar sig på infrarött, osynligt ”ljus”, I dag är hans uppfinning, som har fått namnet Safety Guard, mogen för marknadsintroduktion. Produktionen skall ske som ett samarbete mellan AB Neonteknik i Färjestaden och biltillbehörstillverkaren och -distributören AB Harry Sahlberg i Brämhult.
Göran Perssons uppfinning, som är patentskyddad, fungerar tekniskt sett på följande sätt. På vardera sidan av bilens stötfångare sitter en givare som pulsar iväg infrarött ljus (IR) i korta stötar. När ljuset reflekteras mot vägbanan, fångas det upp av en sensor. De vita markeringarna på vägbanans ytterkant respektive mittlinje ger en starkare impuls än den svarta asfalten.
Sensorn är 1 sin tur över en elektronikenhet kopplad till ett summerlarm. En av finesserna är, att larmet ger olika frekvens, beroende på om fordonet är på väg mot mitten eller kanten av vägbanan. Vänster larmsignal är 1000 Hz högre än högerlarmet, och det betyder att förare byte, där riktningsvisaren nonchalerats. Och vid svår dimma reagerar IR-strålen effektivt på vägmarkeringarna, — eftersom IR-ljus har betydligt bättre egenskaper i sådana förhållanden än vanligt ljus.
Larmet kan givetvis kopplas ur vid sådana tillfällen då det inte känns aktuellt. Vidare kan det ställas in i två olika lägen, “manuellt” och “automat”. I det första fallet reagerar larmet oberoende av hastighet, och i det senare fallet endast vid hastighter över 70 km/h (för personbilar).
Konstruktören anser att en trött/okoncentrerad förare reagerar bättre på en ljudsignal än på ett synintryck. Han inskärper dock att man inte skall använda ordet ”väckarklocka” i det här sammanhanget.
— Har det gått så långt att föraren sitter och sover framför ratten, är det troligen alltför sent att försöka stimulera hans reaktioner, anser Göran Persson.
Att den ”självkörande” bilen kan konstrueras redan i dag är väl inte någon nyhet. En sådan konstruktion skulle emellertid
Göran Persson, TV-tekniker från Borgholm på Öland, satt en kväll i slutet av 70-talet vid ratten och funderade på den här problematiken. Optiskt bevandrad som han är slog det honom att de vita linjerna som begränsar vägbanan reflekterar ljus mycket bättre än den svarta asfalten…
IR-teknik lösning Han började följaktligen arbet (om han inte är totalt tondöv) omedelbart vet vad som håller på att ske.
Kopplad till riktningsblinkern
Eftersom larmet är kopplat till körriktningsvisarens spak får det även andra funktioner än att medvetandegöra en trött eller okoncentrerad förare. Larmet ger hals även vid en felaktig omkörning eller ett slarvigt fil ställa enorma krav på vägarnas kvalitet. Göran Perssons innovation är på sitt sätt ett steg i denna riktning, men har givetvis också sina begränsningar. Med perfekta vägmarkeringar skulle en bil utrustad med sensorer och givare, i likhet med den halvblinda fladdermusen, kunna orientera sig fram längs vägarna. Tyvärr är inte markeringarna alltid så perfekta, och detta kan inge en känsla av falsk trygghet. LJ